Jag älskar hennes gröna ögon.
Det är som om de rymmer både nyfikenhet och stillhet på samma gång. När ljuset faller in från vänster fångar hon det så självklart, och hela rummet känns lite mjukare.
Det är i de små ögonblicken jag ser mest. Ett huvud som lyfts mot fönstret, en blick som möter min, skiftningar i färger som bara finns just där och då.
Katter påminner oss om något vi så lätt glömmer i vardagen, att det inte är det stora som gör störst skillnad, utan de små stunderna av närvaro. När vi faktiskt ser, och låter oss bli sedda tillbaka.